Den kvällen, var det första gången som vi kände oss lite vilsna och otrygga. 

Vi satt och använde Wi-Fi;t lite föör aktivt och drog ut på tiden.

När mörkret faller där nere så går det snabbt, och solen hade redan hunnit ner när vi började gå mot platsen där vi skulle hoppa på dalan.

Om vi hade gått dit, kanske vi hade hunnit sätta oss på en dala innan det blev mörkt. Men ist chansade vi och tog en dala från stan, vi frågade om den skulle till Kwa mrefo och de sa Ja. 

Efter ett tag kände vi inte alls igen oss och funderade om den verkligen gick dit vi skulle, så då fråga vi en kvinna mittemot oss som skaka på huvudet och sa att den inte alls skulle dit. Killen som tog emot pengar lugnade oss när vi förklara för han och vi fick hoppa av någonstans, utan att betala.

En man som åkt med samma dala skulle visa oss till nästa buss. De hade börjat skymma, och var nästan mörkt. Dit var vi kommit var det mycket folk som sprang omkring, hög musik och mycket ljud. 

Vi höll våra väskor framför oss och följde mannen i den blå skjortan tätt i hälarna. Han var den enda vi hade att förlita oss på.

Efter en bit kom vi fram till en stor buss, ist för de små minibussarna, det kändes tryggare även om vi såklart var oroliga över om de här nu skulle vara rätt buss. Vi hörde att killen som ropade in folk i bussen ropade kwa mrefo och då kändes det som det borde vara rätt. 

Det tog en evighet innan bussen började röra på sig, och då hade det redan blivit helt mörkt för länge sen. Händerna legade hårt knäppta i knäet medan ja tittade ut över gatorna och folkvimlet.

När vi visste att vi skulle bli sena skickade vi ett sms till Mama Stella så de inte skulle bli oroliga. 

Sedan fick vi äntligen hoppa av bussen och gå de sista 100 meterna hem.

Även om situationen var lite läskig så var jag aldrig riktigt rädd va ja kan minnas, var mer orolig för hur de skulle gå. Men en obehaglig känsla var de förstås ^^