Att sitta med alla barnen spridda runt omkring sig. Titta och försöka förstå att hälften, hälften, av alla dessa underbara, energifulla, glädjespridare har en dödlig sjukdom som kämpar för att förgöra deras små kroppar.

Sjukdomen som stavas HIV. 

Sjukdomen som bryter ner immunförsvaret bit för bit.

Sjukdomen som sedan utvecklas till aids. 

För där finns ingen medicin dom har råd med. 

Hur skall man kunna greppa och ta in en sådan sak? 

Man förstår inte, kan inte förstå. 

De går inte att förstå!.. hur mycket människor världen över som lever i så tragiska förhållanden. 

 

~Hur skall jag kunna lämna dessa små här, utan framtid för att dö i denna hemska sjukdom. ~

 

De var så de kändes.

 

Söndag morgon vaknade vi klockan 6 och gjorde oss i ordning för kyrkan. 

De var små dimmigt och ännu skymning. 

Vi gick dit med uncel Nelson och Alvin. Vi fick låna Alvins bibel, som förståss var på swahili, men höll den i handen iaf! ^^

Det var en lutheransk kyrka, men skilde sig förstås väldigt mycket från vår kyrka. Men så är det oftast eftersom vi lever i helt olika kulturer. 

Där satt vi på en bänk, på damernas sida, i 3 h, och förstod ingenting. 

Det var verkligen en upplevelse för sig! Ibland visste vi inte riktigt vad vi skulle göra, om vi skulle göra som dom eller inte. Svårt att veta när man inte förstår något. Men för de mesta satt vi bara i bänken och tittade. ^^

 

Efter kyrkan var vi in till stan och till Wi-Fi cafeét, mötte upp Emmy och hämtade ut pengar, innan vi mötte upp Cate i Sanawara :-)

Därifrån gick vi hem till henne på besök, hon berättade att hennes 4 åriga dotter Noami aldrig sett vita människor, Wazungus, förrut. Hon ville se dom och hade lärt sig att säga "Hey, how are you?"

Men när vi steg innanför porten, log och sa "heej", stirrar flickan förskräckt på oss och börjar gallskrika och grina.

Hon vägrade vara med oss lade sig i sängen bakom soffan där vi satt. När vi tittade bak efter en stund hade stackarn somnat där. 

Efteråt när det pratade om oss berättade Cate för henne att jag hade gröna ögon och Nadja bruna, och fråga om vi får komma tbx.

- Joo, men inte hon med gröna ögon.. ^^ People are afraid of my green eyes. Haha känner mig som en läskig katt. ^^

Sen for vi och käka griskött!! 

Lite skeptiska när vi såg alla köttbitar i en metall "låda", där man fick öppna välja vilken bit man sku ha och sen tillaga dom den. ;-P Men gott var det! 

 

På daladalan fick jag än en gång känna på hur det är att vara vit och ovanlig. 

Det var proppfullt och jag stod upp längst fram, Stod och titta ut genom framrutan och plötsligt känner jag hur någon klämmer lite försiktigt på min arm, jag tänker att det är någon som vill mig något så jag vänder mig om.

- What? säger jag och titta på mannen. Då ser jag hur mannen lutar sig över de andra två, han själv sitter längst bort mot fönstret, tittar på min arm innan han lutar sig tillbaka. Han tittar inte ens på mig. 

Bet mig i läppen och visste inte vilket håll jag skulle titta åt, Nadja satt någon annanstans och jag stod där själv och vred mig för att inte börja asgarva!!

 

 

I två jeepar bar de av ut i ödemarken. Stora vida slätter, träd, grön och lumigt, ojämna gropiga grusvägar, en by här och där och plötsligt var vi framme vid varmkällan. In i en dunge fanns detta lilla paradis. Omringat av träd på ena sidan och ovanför, och en väg av palmer på andra sidan. 

De kändes sjukt att vi plötsligt mitt ute i buschen möttes av denna syn, blått, turkost varmt vattten med alla gröna träd runt omkring, och lianen som hängde där i väntan på någon liten tarzan, Magiskt!

 

Jag och mitt fadderbarn Magie :-) ♥

 

Varje fredag var det "playday".

Den dagen var fri från alla lektioner och denna dag gick vi till en större gräsplätt, en väldigt blöt en efter regnet. 

Där spelade vi fotboll. Skit kul för mig som gillar å spela fotboll men nästan aldrig får göra det. 

Jag hann iaf ha kul och spela en stund. 

Sen.. skulle jag ta bollen av Sam, som jobbar på barnhemmet. Ist kickade jag han i smalbenet. Gjorde nå fruktansvärt ont. Och hade ju inte nå skor på mig eftersom de var så blött. Hade lust å börja storskrika och böla, och hela resten av dagen.

De erbjöd mig ryggen men jag hoppade envist på ett ben eller gick på hälen. 

Skon fick jag ju inte på så hade bara strumpan och pricken över i:et var ju att trampa med den foten rätt i koskit. 

Kämpade på med foten och tänkte som alltid att de går över. Men det blev bara värre, på barnhemmet hade Nick smörjt in nån salva och när jag kom hem smörjde Stella in något. Men på kvällen gjorde de så ont så jag höll på gå under. Vi skulle åka på utflykt nästa dag, så bestämde att om de gör lika ont på morgonen så måste jag fara till sjukhuset. 

Tog Alvedon och Ipren på morgonen och kändes någorlunda så jag iaf kunde fara på utflykten. För jag ville verkligen inte missa den. 

 

Nog om min vackra lilltå. Nu får ni titta på bilder ist.